Feminism i de västsahariska flyktinglägren

Nyligen besökte Senia Bachir Abderahman Stockholm. Hon är född och uppvuxen i flyktinglägren i sydvästra Algeriet, där hennes familj har bott sedan 42 år tillbaka, då Marocko invaderade deras hemland Västsahara. Onsdag den 19 april ordnade vi ett samtal i vår butik med Senia Bachir Abderahman, Emmaus Stockholms informationsansvarig Anna Hakami och publik. Det blev ett interaktivt möte med diskussion kring Västsaharafrågan, kvinnors framträdande roll i flyktinglägren samt utmaningar för dagens unga västsahariska kvinnor.

För att få en verklig förståelse för det västsahariska folkets situation bör man besöka flyktinglägren belägna i den algeriska öknen, menar Senia Bachir Abderahman. Området kallas ”Djävulens trädgård” i och med dess karga landskap och stora temperaturskillnader mellan natt och dag och sommar och vinter. Då det västsahariska folket flydde hit 1975-76 fanns ingenting. Men i och med Marockos fortsatta ockupation av hemlandet påbörjades en samhällsuppbyggnad. För att stå fortsatt enade som nation, har det västsahariska folket byggt upp ett nationellt system mitt ute i öknen.

Senias skolgång påbörjades i flyktinglägren, senare på internatskola i Algeriet och efter det andra året i högstadiet fick hon ett stipendium och plats på en skola i Norge. Där lärde hon sig engelska, vilket ledde henne till universitetsstudier i USA. Efter det arbetade hon i Sverige en kortare period och sedan tillbaka till Norge för en magisterexamen. Idag arbetar hon på Afrikanska Unionen (AU) i Addis Abeba, Etiopien.

Sedan 1984 har Västsahara varit medlem i AU (dåvarande AUO), i och med deras inträde lämnade Marocko unionen. Trots att inga länder erkänner Marockos ockupation av Västsahara, har Marocko i år, efter skickligt lobbyarbete, återvänt som medlem i AU. Senia bedömer återkomsten som negativ och tycker man bör ställa sig frågan ”varför valde de att återvända nu och inte innan?”. Samtidigt menar hon att det ska bli spännande att se vad som kan hända då en ockupationsmakt sitter vid samma bord som det land de ockuperar.

På grund av striderna mellan Marocko och Västsahara blev kvinnors roll i flyktinglägren speciell. De västsahariska kvinnorna var de som distribuerade den hjälp som kom utifrån och byggde upp lägren – tält, skolor, sjukhus, politiska system och civilsamhällsorganisationer. De västsahariska kvinnorna skötte även samhällets administrativa rutiner och diplomatiska ärenden för att belysa den pågående konflikten. De utbildade sig, blev lärare – än idag består skolsystemet till 95 procent av kvinnor. Inom sjukvården förekommer mestadels kvinnliga sjuksköterskor och många läkare är kvinnor. Senia förklarar att det samhälle kvinnorna byggde upp, förenade folket trots krig och mycket svåra förhållandena.

Senia som för tillfället inte bor i lägren, berättar dock att hon ser en beklaglig, bakåtgående trend vad det gäller jämställdhet i det västsahariska samhället. Ursprungligen var folket nomader och deras samhällen matriarkat. Efter många år av liv under ockupation eller i flyktingläger och med influenser från grannländernas kultur har deras samhälle och normer förändrats.

Det är problematiskt att det idag finns få kvinnliga ledare och politiska förebilder för unga kvinnor att inspireras utav. Polisario är västsaharierna legitima representant enligt FN. De har sedan år 1973 representerat det västsahariska folket, och utgör styret i republiken Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken, Västsaharas stat. Vid självständighet kommer man öppna upp för flerpartisystem. Tidigare ingick 30 % kvinnor i parlamentet – idag endast 12 %. Att man som ung kvinna endast ser ett fåtal kvinnor i högt uppsatta positioner gör det svårt att se sig själv i dessa, säger Senia.

Däremot finns det många engagerade kvinnliga aktivister i projekt inom det västsahariska civilsamhället. Ofta utgör kvinnor dock en majoritet i projekts startfas, men i dess slutfas är de styrda av män. Senia menar att anledningen är de sociala förväntningar som numer finns på kvinnor. Efter möten förväntas hon återgå till hemmet och sköta alla dess sysslor. Men sådan var inte strukturen tidigare, berättar Senia. Hennes mormor var lärare på heltid vilket innebar att hennes morfar fick sköta hemmets bestyr. Hon tror att förändringen till stor del beror på influenser från andra kulturer, tv och internet, då dessa stereotypa könsroller inte tidigare präglat det västsahariska samhället.

Vad gäller utbildningsnivå, avslutar fler kvinnor än män sin universitetsutbildning. Trots att det är få män som tar examen, är det dem som sedan får jobben, medan kvinnorna återgår till hemmen. Senia får själv ofta frågan om när hon bilda sin egen familj. Hon menar att det krävs ett visst mod att gå emot dessa förväntningar. Dessvärre upplever hon att hennes familj på plats i lägren ofta blir ifrågasatta med många frågor kring hennes ovilja att anpassa sig.

Kvinnan har ansetts mycket viktig i det västsahariska samhället och tidigare tillåtits ha framträdande roller. Idag ser verkligheten annorlunda ut. Det är oroande och Senia föreslår kvotering som en möjlig lösning för att bryta detta mönster.

Det är en stor utmaning att under de speciella omständigheter det västsahariska folket lever under, återfå politiskt aktiva kvinnor. Men det finns unga, modiga västsahariska kvinnor som vill se förändring. Själv är hon övertygad; om unga kvinnor tillåts följa sin egen vilja och trivs i den roll de väljer, är det fördelaktigt såväl för henne själv, som för hennes familj och det västsahariska samhället i stort.

Avslutningsvis beskriver Senia hur det västsahariska folket känner en stor besvikelse inför internationella rätt som är på västsahariernas sida men där realpolitiken till sist styr och i många år har svikit dem. Hon uppfattar att det bland en del unga män finns en önskan om att återuppta den väpnande kampen. De är beredda att dö för sitt hemland, snarare än att spendera resten av sina liv i ett annat lands öken. Många i den äldre generationens som fått utstå krigets fasor och lidande motsätter sig den väpnade riktningen.

Det västsahariska folket har dock inte gett upp sin kamp utan är fortfarande lojala mot sitt land, sin frihet och värdighet. I den ockuperade delen riskerar man att bli misshandlad, arresterad eller kan plötsligt försvinna om man kämpar för västsahariernas rätt till självbestämmande. Trots det bedrivs en daglig kamp med att försvara sin nationalitet, identitet och kulturella symboler. Samma typ av kamp pågår för de västsaharierna i flyktinglägren som numer utgör basen för nationens politiska system och institutioner. Där lever de i exil i väntan på att få återvända till sitt hemland. Den dag de kan göra det vill de vara förberedda, berättar Senia.

 

Vill du skänka
Kalendarium

Det finns inga kommande aktiviteter.

Kontakt
Stöd vår verksamhet. Betala in till vårt postgironummer, 90 03 97-1. Tack för ditt stöd!
Klicka här för att läsa om Svensk Insamlingskontroll. Extern länk till deras hemsida.